Recension: Jag och Earl och Tjejen som dör

Jag gillar verkligen det enkla omslaget på den här boken. Såhär står det på Bokus om Jag och Earl och Tjejen som dör:

-Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa.

Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe?

Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel.

Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.- från Bokus

20160713_202837[1]

Den här boken läste jag på precis rätt tillfälle. Jag var lite uttråkad. Saknade en bra bok. Jag ville läsa humor. Varför läste du då en bok om någon som dör, kanske du undrar. Åh, kära vänner, Jag och Earl och Tjejen som dör är inte som så många andra böcker som handlar om en cancersjuk tonåring som dör.

”Om det här hade varit en vanlig bok om en tjej med leukemi skulle jag nog prata skitmycket om alla djupa saker Rachel skulle säga när hon blev sjukare och sjukare och vi skulle antagligen också bli kära och och uppleva en ofattbart meningsfull romans innan hon dog i mina armar. ”

-Jag och Earl och Tjejen som dör av Jesse Andrews, sidan 189

För fokuset ligger inte på Rachel eller cancern på det sättet. Det är absolut inte Rachel eller hennes sjukdom som man skrattar åt! Nejnej. Det är så mycket igenkänningshumor, Gregs idéer om High School och hur man bäst överlever, de lustiga situationer som han försätter sig i, hans sköna listor och att han inte alltid får till det. Det blir roligt.  Men (det finns alltid ett men (inga män bara kvinnor)) det blir sorgligt också. Som titeln säger, boken handlar om tjejen som dör. Vilket blir sorgligt. Så, ja, jag kanske grät en skvätt och ja, boken lämnade något hos mig. Ett avtryck. Jag önskar jag kunde säga hur. På vilket sätt. Det kan jag inte. Men det finns där och det kommer jag kanske ha nytta av en dag. *djupt* Jag älskar den här boken. Sättet den är skriven på, med listor och manusliknande bitar med dialoger, det underbara språken, som jag som vanligt inte kan förklara, humorn, värmen och sorgen. Rekommenderas varmt!

Titel: Jag och Earl och Tjejen som dör
Författare: Jesse Andrews
Serie:
Sidor:280
Originalspråk: Engelska
Taggar: Humor, Ungdomar, Livet, Döden
Finns bl.a på: cdonadlibrisbokus

Boken har även blivit film. Vill du ha en trailer? Kolla HÄR. Jag ska se till att kolla på filmen så snart som möjligt, kanske skriver jag om den sen. Kram på er ❤

Annonser

Författare: lakritsboken

En tonåring som gillar att läsa. Och träna. Och se på film. Och skriva. Och en massa andra saker.

2 thoughts on “Recension: Jag och Earl och Tjejen som dör”

  1. OJOJ, visste inte att boken hade blivit film! Måste se filmen och måste läsa boken, har velat göra det jättelänge men det har bara inte blivit av men måste verkligen göra det.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s