Recension: Det är dags att inte freaka ut

Hörni, den här boken är så himla fin (både inuti och utanpå) att jag bara vill ta kort på den och lägga ut på Instagram. Omslaget ser ut som att det redan har filter på, så det hade jag sluppit lägga på (om jag nu varit en filter människa). Om jag nu haft Instagram. Det har jag inte (I know, I know, stenåldern wants me back), men jag klarar mig finfint utan Insta. Även om jag funderat på att skaffa ett konto som hänger ihop med bloggen. Men det är inte aktuellt just nu. xD

Så, nu kör vi!

-Såklart gillade jag inte Digby i början. Det är det ingen som gör. Han är oförskämd, han ger sig aldrig förrän han fått som han vill och han behandlar en som en bok som han redan har läst och vet slutet på fast man inte själv vet det. I början tänkte jag att jag hängde med honom för att allting var så tråkigt. Sedan trodde jag att det var för att han alltid verkade så ensam och hjälplös.

Men nu står jag utanför ett hus där det finns en bomb som är kraftig nog att lägga hela vårt kvarter i ruiner och försöker komma på bästa sättet att ta mig in igen, och jag inser att det i själva verket var jag som var hjälplös.  – från baksidan på Det är dags att inte freaka ut

Den här finns ju ingen del två av. OMG finns det en del två?!?! Ge mig andra delen nuuuu….

– På engelska heter denna boken ”Trouble is a Friend of Mine”. Andra delen heter  ”Trouble Makes a Comeback” och finns bara på engelska.

Snapchat-5443981349873432017[1]Åh, jag vet inte var jag ska börja! Det är så mycket jag tycker om i den här boken. Som karaktärerna. De är unika, men känns inte onaturligt perfekta. Men de är underbara att läsa om. Digby t.ex, som är extremt listig och smart, även rolig, påhittig och jag vet inte, skön? Kan man använda det i såna här sammanhang också? Det är min blogg, jag bestämmer. Digby är skön! Och Zoe, det är härligt att märka hur hon förändras. Hon passar väldigt bra ihop med Digby, det blir lagom när de är tillsammans. Det blir inte för mycket, de kompletterar varandra bra så att det känns naturligt. De två ungdomarnas charm och humor fångar mig totalt. Sen finns det ju andra personer runt omkring men de får tyvärr inte mer plats här och nu.

Det här är ju faktiskt nån form av deckar/spion/action liknande historia, men det är inte någonting som jag tänker mycket på, inte i början iaf. Jag är bara helt uppslukad. Gåtan är väldigt snyggt invävd med relationerna och livet så att det blir en bra blandning, ett fint flyt. Sidorna flyger fram.

 Jag skulle kunna nämna en massa metaforer för att få fram att jag gillar denna, men nu känner jag att det räcker, jag väljer att sammanfatta istället. Som vanligt när det är en bok jag gillar mycket tycker jag såklart om helheten och inte bara en specifik detalj. Jag gillar stilen, titeln, omslaget, baksidan, karaktärerna och hur de interagerar med varandra, helheten, språket och säkert fler saker. MEN, om jag ska anmärka på något så tycker jag att det gick lite väl snabbt i slutet. Lösningen kom enkelt när den väl kom och då rullade det på till slutet och jag tappade tråden en kort stund. Men, men.

Jag hoppas det kommer fram hur fantastisk jag tycker att denna boken är. Den är fantastisk. Jag älskar den. Läs den!

Har du läst den här? Blev du lite sugen nu?

Titel: Det är dags att inte freaka ut
Författare: Stephanie Tromly
Serie: Trouble
Sidor: 335
Originalspråk: Engelska
Taggar: Ungdomar
Finns bl.a på: AdlibrisBokuscdon

Annonser

Författare: lakritsboken

En tonåring som gillar att läsa. Och träna. Och se på film. Och skriva. Och en massa andra saker.

2 thoughts on “Recension: Det är dags att inte freaka ut”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s